Deathtrapen

En mardröm! 

Det började dock som en ganska normal dröm:

Jag är tillbaka i tiden. Det är första dagen på gymnasiet och jag ska snart på min första japanskalektion. Jag och några väldigt nyblivna kompisar sitter i ett lusthus på skolgården och väntar på japanskläraren som vi vet snart ska gå förbi här. Plötsligt inser jag att jag redan har slutat gymnasiet och förstår att jag måste ha hamnat ca 4 år tillbaka i tiden. Självklart ska jag dra nytta av denna fördel! Jag impar på mina skolkamrater genom att berätta att jag vet namnet på läraren, lustigt nog blir de också väldigt impade av denna information. Ungefär i samma stund kommer läraren själv gående och vi skrattar ut honom. Varför minns jag inte riktigt, men han kunde inte längre stoltsera med att presentera sitt namn. Läraren blir mycket rädd och/eller arg och slänger igen dörren till skolan. 

Jag befinner mig nu i skolan. Det är en konstig blandning av en grundskola (där jag är lärarvikarie), ett gymnasium/universitet (där jag är ny utbytesstudent) och en överklasskola där jag är barnens butler. Min roll och folket runt omkring mig skiftar helt enkelt. 

Jag går förbi en glasmonter i skolan. I montern ligger det en massa visningsobjekt utan något speciellt sammanhang. Jag minns en boll, en liten staty och en sopkvast. De ser ut att ligga lite huller om buller så jag bestämmer mig för att försöka ställa dem i ordning snyggt. Tyvärr så når jag inte in till alla objekt (jag vet, haha), så jag försöker använda kvastskaftet för att peta på dem. Jag ställer dock bara till det ännu mer och smyger därifrån och låtsas som ingenting. Då dyker det upp ett handikappat och missbildat barn dragen i en rullstol av en tystlåten och anonym man. Han frågar mig: 

"Var det du som förstörde glasmontern? JA ELLER NEJ?". Jag säger ja i tron om att han ändå har sett mig, men lägger till att jag precis var påväg till ledningen för at erkänna mitt misstag (lögn). 

"Skulle du verkligen det? JA ELLER NEJ?", fortsätter han på samma vis. 

"Ja då", svarar jag. 

"Jaha, så bra...", säger barnet och rullas iväg. 

Nu är jag lite mer konkret en lärarvikarie, och skolan är nu mer lik en lågstadieskola. Det är dock fortfarande min första dag och jag blir runtvisad av en manlig lärare som jag känner igen från verkligheten, men som jag inte kan placera. Jag träffar en liten flicka som jag också känner igen från verkligheten och som jag kan placera från en förskola. 

Flickan är kidnappad av en pedofilmördare! Det är dags att agera snabbt! Jag och min lärarkompis ger oss av i jakt på brottslingen. Vi tar oss ut ur skolan som nu har fått en mycket mer drömlik arkitektur, med rum som man måste snurra för att komma ut ur. 

Vi går in i en tunnelbanestation där allting är målat svart. 

"Titta! Snygg brud klockan 11!", viskar läraren som nu har blivit Sheriff Truman i Twin Peaks. "...Nej, vänta! Usch! Det är ju en man!" Jag kollar och ser att det är Bob, också från Twin Peaks. Han har väldigt långt hår och skulle kunna tas för en kvinna bakifrån. Han är uppenbarligen mördaren och jag vet det, men jag har nu förvandlats till FBI-agenten Dale Cooper (ifrån... Twin Peaks, har kollat på det en del) och han är inte medveten om Bobs skuld. Vi åker ner för rulltrappan som har en väldigt mystisk tunnelbanespärr monterad på sig och vi kommer ner på plattformen. Det står två tåg där, ett på varje perong. De är nersläckta som de blir när de är ej i trafik, men det sitter en hel del folk i dem. Väldigt många av dem läser tidningen. Jag (Dale Cooper) vet nu att Bob är den skyldige och att han är på ett av tågen, men jag vet inte vilket. Jag ropar åt förarna att inte åka någonvart med tågen, men som av ren illvilja stänger de dörrarna. Jag klamrar mig fast i första bästa dörr och skriker "FBI! Vänta!". 

Jag lyckas ta mig in i tåget, men jag vet inte om Sheriffen lyckades hänga med. Passagerarna får panik, för de vet lika väl som jag att detta tåg är påväg till en annan dimension utan återvändo. Möjligen till och med Helvetet. Vissa passagerare går så långt att de hoppar ut genom fönstrena och tar livet av sig. Jag får känslan att om det inte var för mig skulle tåget fortfarande stå kvar på perongen, och passagerarna verkar ha samma uppfattning för de skriker på mig. 

Jag har på något sätt lyckats ta mig upp på taket på tåget. Det åker i en mycket mycket mörk tunnel och det går mycket mycket snabbt. Tåget har nu ett mycket mycket svart ånglok, och just när jag tittar på det förvandlas det till en mycket mycket läskig demon som snabbt som attan greppar tag i min själ! I denna stund förstår jag att jag är i en dröm och försöker genast ta kontroll över den, men det är för sent och jag vaknar. 

/Korterik